Typ bara jag...

Så här är det nu. Jag ska berätta läget för er. Jag kan inte jobba. Så är det bara. Jag får panikångest av bara tanken, jag får fysiskt ont i hela kroppen, jag får ont i bröstet. Det är som att någon tar ångesten i sina händer och tar i allt vad den har och kastar rakt in i bröstet på mig. Jag får attacker då jag börjar gråta och inte kan andas och de här attackerna kommer när jag funderar på hur jag ska göra med jobbet, ska jag jobba imorgon eller inte?

En jobbig sak med allt det här är att jag är så rädd för vad andra ska tycka och tro. Att ni tror att jag är lat och bara vill vara ledig. Jag ÖNSKAR att det vore så, för så här är det fan inte roligt att må. Jag önskar att det var så lätt.

Jag sitter nu och väntar på ett samtal från vårdcentralen här och ska skriva in mig där till att börja med. Sedan ska jag försöka få en tid och gå dit och prata eller något liknande. Kanske att jag kan förklara det här för dem och att de då ger mig ett sjukintyg så att jag kan vara sjukskriven ett tag.

Det är en jobbig dag idag. Inte nog med att jag ska ringa och göra detta, jag måste också ringa jobbet och berätta läget för dem. Jag kan inte ha "feber" längre. Jag måste förvarna dem om att jag inte tänker komma tillbaka på ett tag.

Det är jobbigt, ska ni veta, att erkänna allt det här. Inte bara för er, utan också för mig själv. Och att erkänna att jag behöver hjälp är inget jag gör bara så där. Men det är så, jag behöver verkligen hjälp.