Typ bara jag...

Shit hörrni. Jag var ju på Ki-jympa igår. Ja vad ska man säga... Halleluljah o allt det där. Det var det roligaste på mycket länge. Roligare än dansen till och med.  Jag var så totalt inne i det jag gjorde att ingenting annat fanns. Jag har alltid gillat tjejen som håller i det, har gillat hennes andra pass. Nu hade hon gjort om passet och det blev hundra gånger bättre. Mycket hårdare och jobbigare. Mer boxar, armbågar, hoppsparkar, skrik, spärrar, fäktning, självförsvar. Och jag då! Ha! Som inte kan skrika. Jag skrek som en galning. Det är lätt hänt att man tittar på de andra som tränar. Man kollar liksom, är det någon annan som skriker? Men igår var jag som sagt totalt fokuserad på det jag gjorde och såg ingen annan. Det var en härlig känsla. Mycket härlig känsla. Efteråt var det som att den timmen var borta. På ett bra sätt förstås. Tänk er att ni mediterar. Ni tappar omgivningen och går in i någon slags dvala. Så var det. Fast när jag vaknade så var jag svettig och stark. Som sagt, en mycket härlig känsla.

Annat var det dag när jag gick på ett sketet jympapass. Usch, det är så tråkigt. Bara massa jäkla hopp till tysk techno. Fruktansvärt. Det slutade med att jag körde stryketräning nere i hörnet. Det viktiga är inte att göra som ledaren, utan att röra på sig... sägs det ju.