Mitt livs värsta bussresa
Nu ska jag berätta för er, bland det värsta jag varit med om. Jag skojar inte. Jag går på bussen till stan från Vaxholm. Jag stoppar in musik i öronen och förbereder mig för den dagliga sömnen. Ett problem uppstår. Problemet utgörs av en man i 65 årsåldern. Bussen är nästan tom, det finns gott om plats att sitta men ändå väljer han att sätta sig bredvid mig. Jaha, tänker jag, ja vad kan jag göra åt det liksom? Han får väl sitta var han vill. Nog för att jag redan här tycker att det är lite jobbigt, för den här mannen är inte så liten. Ni vet, vi nuddar varandra. Nåja. Nu till det verkliga problemet. Det tar kanske fem minuter innan den här mannen somnar. Jag märker hur hans kropp sjunker ihop och armen som han försökt hålla på sin sida av sätet ramlar över på min sida, dvs på mitt ben. Jag känner hur hela hans kroppsvikt tynger ned mig. Alltså, för att tydliggöra; i 40 min satt jag med en sovandes man lutandes mot mig. Hans hand ramlade ständigt ned på mitt ben och hans huvud mot min axel. Jag fick om och om igen ruska på mig så han skulle vakna till och inse att han lika gärna skulle kunna sitta i mitt knä.
När vi äntligen kom fram trodde jag att helvetet, jo för det var fanimej ett helvete, skulle vara slut. När jag för sista gången ruskar på mig så att jag skulle få gå av bussen knackar han på min axel och säger något. Jag får ta ur lurarna ur öronen och fråga: "Förlåt, vad sa du?" Han svarar då: "Kaffe? Vill du ta en kaffe?" "Nej," svarar jag och går av bussen. Vi går åt varsitt håll tills jag inser att jag går åt fel håll. Jag vänder mig om, och ser att han står och vinkar åt mig.
Sa jag att han var i 65 årsåldern?
Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag gråter av lycka att allt gick bra.
